Jag är livrädd!
0kommentarer
Jag går med en ständig klump i magen. Varje gång jag går in på Facebook växer den. Varje gång jag ser på nyheterna växer den. Ofta när jag träffar bekanta eller främmande personer växer den ännu lite till. Orsaken till den hemska klumpen i magen är allt det förfärliga hat som cirkulerar runt omkring oss. Fördomar som på något hemskt sätt alltid måste uttalas. Smygrasism och oförstelse är idag vår vardag.
När hände det här egentligen?
Oftast befinner jag mig i min lilla bebisbubbla. I vårt lilla hus utanför Umeå. Rätt så lyckligt berusad av bebisdoft, kattmys och härliga promenader. Jag kan endast ana någon slags brun dimma där utanför bubblan. Oftast orkar jag inte tänka på det. Oftast fortsätter jag leva som om ingenting hänt.
Men det har ju faktiskt hänt!
Jag vill inte se! Jag vill inte ta in det. Det är för jobbigt och för otäckt. Jag önskar att jag bara fick stanna i min mysiga lilla bubbla med min älskade lilla bebis. Men jag vet ju att allt som händer där utanför även rör mig. Det rör mig och alltså rör det också alla mina nära. Mina vänner. Min familj. Min älskade Miranda. Då måste jag agera. Jag kan inte bara stå och se på.
Jag ser hur några av mina vänner och släktingar kämpar. De slåss mot allt hat. De vågar säga emot. De står på sig och ger inte upp. Jag är så otroligt imponerad och glad att de finns. TACK! Jag önskar att jag kunde kämpa lika bra som dem. Jag vill också slåss för öppenhet, kärlek, acceptans och jämställdhet!
Frågorna är så många. Varför börjar människor hata? Varför kan de inte sätta sig in i andras situationer? Varför vill de inte ens försöka förstå? Varför väljer de våld och hat framför kärlek? Kan de inte se att de skapar ett otryggt och hjärtlöst samhälle?
Var ska man börja?
Klumpen växer sig ännu större. Jag mår verkligen illa av all ondska, ja det känns faktiskt som ren och skär ondska. Självklart förstår jag att den här bruna äckliga stormen beror på någonting, någonting hemskt som drabbat oss. Frågan är bara hur vi ska vinna över den!
Jag ser "vänner" på Facebook dela nedvärderande inlägg om tiggare. Jag ser kommentarer som "Passar det inte så får de väl åka hem" och dyl. Jag hör människor som kastar ur sig "Jamen om man börjar ge dem pengar så kommer det ju bara fler" eller "Vi har faktiskt inte plats för hur många som helst i Sverige". Jag ser och hör så mycket oförståelse och rädsla att jag själv blir livrädd. Men hur livrädd jag än är skulle jag aldrig aldrig aldrig börja hänga ut oskyldiga, redan utsatta människor som syndabockar!
Om alla bara kunde försöka förstå att i en annan värld hade det kunnat vara vi. Det hade kunnat vara dina föräldrar som tvingades åka till ett främmande land för att försöka skramla ihop pengar så att du och dina syskon inte skulle svälta ihjäl. Det hade kunnat vara dina mor- och farföräldrar som tvingades fly från deras sönderbombade hem. Det hade kunnat vara din bror som fått se sina barn våldtas och mördas. Det hade kunnat vara du och jag som flydde till Sverige som små barn och som än idag i vuxen ålder fortfarande får höra att vi inte hör hemma i det här landet.
Kan vi inte bara hjälpa varandra? Sluta göra skillnad på människa och människa? Om du var i en utsatt situation, hur hade du velat bli bemött? Det är inte svårare än så.
Jag vill inte behöva vara livrädd för den framtid som väntar mig och mina nära. Jag vill känna mig trygg!
Låt oss hjälpas åt!
Kommentera