SuperLina

Pannkakor alltså! Så fantastiskt gott. Jag blev så glad när vi var på en träff med två dietister som tipsade om bra barnmat osv, de pratade väldigt gott om just pannkakor. Det är ju oftast själva tillbehören som inte alltid är så bra, om man nu inte ser pannkakor som efterrätt :) 

Jag hade fyra olika tillbehör till denna pannkakslunch:

•Keso blandat med hallon och lite vaniljkesella. 

•Banan, blåbär och lite grädde. 

•Rivna morötter med saft från apelsin.

•Lingon och blåbär (Miranda är galen i lingon). 

Själva pannkakorna gjorde jag på havredryck, ägg, bovetemjöl samt lite vanligt mjöl. 

Mer pannkakor åt folket! 

Jag har gått länge nu och bara försökt tänka bort allt hemskt som händer omkring oss. Men idag brast det. Har gråtit till och från nästan hela dagen. Det senaste beslutet från regeringen var droppen. Hopplösheten känns överallt i min kropp. Miranda har kollat på mig och funderat. Det har sett ut som hon försökt förstå, då blir det ännu värre. Oron över framtiden. Hur ska jag någonsin kunna förklara för henne om hur vi i Sverige, ett av världens rikaste länder, nekar de människor som är mest utsatta och hjälplösa att komma hit för att söka skydd? Vi förväntas för f*n slå nya rekord i julhandeln i år, 75 MILJARDER till julklappar och julmat, vad är det för fel på oss? Vad är det för fruktansvärd värld vi lever i? Att IS är ondskan själv har väl de flesta förstått men det som skrämmer mig mest är det starka hatet och den starka oviljan att hjälpa som bara växer och växer. Jag vill inte leva på en plats som stänger sina gränser, som säger nej till barn, gamla, familjer som kommer dö om de inte får hjälp.

Det ekar i mitt huvud: Tänk om det var jag, Miranda och Marcus som tvingades fly för våra liv. Tänk om det var vi som var tvungna att riskera allt för att söka hjälp någon annanstans. Tänk om det var vi som stod där vid gränsen och inte fick komma in. Trötta, rädda, ledsna och uppgivna med en ettårig Miranda i vår famn. Hur kan det få gå till såhär?

 

SD växer sig starkare i och med att missnöjet växer. Vad händer om de blir största parti? Jag VILL inte veta! JAG vill fly från den här hemska, kalla mentaliteten. Hur ska man fortsätta kämpa mot den fientlighet som gror överallt? 

 

Frågan som regeringen den senaste tiden ställt är: Hur ska vi begränsa intaget av flyktingar i Sverige?

Frågan borde vara: Hur ska vi ta hand om dem som kommer? Hur ska vi få ALLA människor i Sverige att hjälpa dem? Hur ska vi engagera mer? Det är ju nu regeringen skulle kunna använda sin makt och ta alla tomma lokaler i Sverige i besittning och ge dessa uppgivna människor tak över huvudet. Uppmana folk att skänka de pengar som vanligtvis skulle gått till julklappar så att vi kan ge dem mat.

 

Jag, såsom många andra, skiter fullständigt i om jag inte får några julklappar i år, eller om jag inte kommer kunna köpa några till mina nära. Vi har alla tak över huvudet, vi kan äta oss mätta, vi har INTE behövt lämna våra hem så vi klarar oss lätt något år utan julklappar.

 

Det är helt absurt att vi har människor som står och väntar på att få veta sitt livsöde, här i Sverige! Och här går man omkring hemma och funderar på vilken av alla julstjärnor som ska sitta i köket och vilken vi ska ha i friggan. Vilka sorters julkakor ska jag baka? Vad ska jag ha på mig på julafton? Kanske borde shoppa någon ny klänning. Och okej det är så vi fungerar för man skulle inte orka gå och tänka på dem som har det sämre hela tiden men jag tycker att vi alla borde ta mer ansvar och tänka över våra val omkring oss. Alla KAN göra skillnad, även om det är en liten skillnad. Bara här i Umeå har vi flyktingar som kommit. De behöver kläder, mat osv. Alla romer som sitter ute och fryser behöver också hjälp. Om alla människor i Sverige gjorde någon liten bra sak då och då skulle vi göra en enorm skillnad.

Jag kommer iaf tänka på det nu inför jul! Hoppas ni också gör det. Man kan inte hjälpa alla men man kan hjälpa någon och visa vägen för andra.

 

Tack!

Det är så vackert ute nu. Allt är stilla, tyst och krispigt. Det är som att naturen somnat och väntar på att täcket av snö ska bädda in den. 

Jag kan stå hur länge som helst och andas frisk luft som bildar rök ur munnen och titta ut över det frostiga pudret som täcker allt på gården.

Igår kl 22.00 somnade våran Stornos i min famn och vaknar nu aldrig mer.

 

Vi upptäckte i fredags att han slutat äta och även gått ner massor i vikt. Under helgen blev han bara svagare och svagare så till slut åkte vi in, igårkväll. Det visade sig att han hade stora problem med sina njurar och antagligen haft så rätt länge. Det fanns med andra ord ingenting de kunde göra. Inte heller vi hade kunnat göra något annorlunda.

 

Jag hade nog på känn att det var något allvarligt han drabbats av, när en katt slutar äta så bådar det inte gott. Men jag var inte förberedd på att få DET beskedet. Att höra orden "Han har nog tyvärr gjort sitt den här killen" var fruktansvärt. Han är ju en i familjen. Och han är ju så ung. Åtta år. Ingen katt ska behöva somna vid åtta års ålder. Han kurrade i min famn, till sista andetaget. Att få vara med ända till slutet är så svårt, tungt och hjärtskärande men samtidigt så fint och fridfullt. 

 

Det är hemskt hur man tar allt omkring sig för givet. Vissa dagar har jag knappt sett till Stornos, han kanske sovit hela dagen eller varit ute. Men nu när han är borta på riktigt så saknar jag honom så att det smärtar i hela kroppen. Han borde haft minst tio år kvar att leva. Vi fick bara drygt tre år tillsammans med honom. Tre väldigt fina år och det är jag tacksam för, tänk om vi inte behållit dig älskade Stornos, då hade vi gått miste om alla fantastiska stunder.

 

Världens finaste lilla knasiga Stornos, hoppas du nu springer runt i kattparadiset, med magen slängandes hit och dit. Femkattagården är sig inte lik utan dig men du kommer alltid höra hit och finnas med oss.

❤️❤️❤️

Ganska direkt dök en Nötkråka upp och har varit här i princip hela tiden sedan dess. Otroligt vacker fågel. 

 

Igår kom Marcus ner till Ilsbo med tåg så inatt fick jag ta igen lite förlorad sömn, tack!

 

Underbart att få vakna utvilad och mötas av en glad liten älsklingsunge. Hon fick vara med och diska, det roade henne så pass att vi kunde ha fotosession utan att hon desperat skulle ha mobilen. 

 

Idag skulle vi egentligen fått besök av Pontus, Karin och Allan men då mamma fortfarande är sjuk och just nu helt sängliggande så skjuter vi på det till imorgon. 

 

Trevlig Allahelgonahelg på er alla! Tänd ljus och mys i mörkret, det ska iaf vi göra ❤️

Amning är ju ett ämne som vi mammor inte kommer undan, vare sig vi vill det eller inte. Jag har själv funderat och förfasats över den ständiga diskussion som förs i samhället om just detta ämne. Att det ens ska behöva nämnas som ett ämne att diskuteras...det mest naturliga som finns i vår värld - en mamma som matar sitt barn.

 

I början fick man höra att det är såååååå otroligt viktigt att amma. Alla förespråkade det, barnmorskor, experter, läkare, andra mammor osv. Trots att många nyblivna mammor inte kan amma, blir sjuka av att amma eller helt enkelt inte vill amma pga olika anledningar, så propsas och hetsas det om denna livsnödvändiga grej. Visst, om det inte funnits något annat sätt att mata sitt barn men nu finns det ju faktiskt det.

 

Hur som helst hade jag turen att få bra hjälp på BB och lyckades efter många svåra dygn få igång amningen (men absolut inte utan problem), det är jag både glad och tacksam för. Till en början var det bara glada miner ang amningen, "så fint när en mamma ammar sitt barn". Många äldre kvinnor drömde sig tillbaka till de fina stunder de själva haft med sina barn under amningsstunderna.

 

Men ganska snabbt blev jag mer och mer påverkad av den eviga diskussionen om hur en mamma ska amma. Jag läste artiklar på nätet om mammor som blivit utkastade från restauranger. Om hur främmande män kommit fram och skällt ut dem. Hur andra kvinnor kollat snett på dem. Jag såg kommenterarer och delningar av människor jag känner som faktiskt höll med i dessa konstiga och (enligt mig) kränkande åsikterna. Så även om jag inte trodde att jag skulle påverkas så gjorde jag det. Jag hade lovat mig själv att stå på mig och minsann våga amma var som helst osv. Men ju mer jag läste desto mer började jag gömma mig när jag skulle amma. Jag undvek att vara ute på stan under perioderna som Miranda ammade som mest. Och ju äldre Mirande blev så gömde jag mig mer och mer. Det här skäms jag verkligen för nu i efterhand, det bidrar ju bara mer till "hur man ska bete sig som ammande mamma".

 

För tre dagar sedan slutade Miranda be om bröstet (eller snarare blev missnöjd över vad bröstet erbjöd henne). Så för alltså tre dagar sedan, exakt på dagen då Miranda fyllde 15 månader slutade jag amma. MEN ända sedan Miranda var 10 månader har jag fått en massa kommentarer om att jag fortfarande ammat henne.

 

Till och med på BVC var sköterskan negativ till amningen efter 10 månader (trots att det rekommenderas att man ska amma barn i minst ett år om man kan). Min sköterska lät alltid väldigt bekymrad när jag svarade Ja på frågan om jag fortfarande ammade.

 

Ända sedan Miranda var 10 månader så har jag faktiskt skämts lite över att jag "fortfarande" ammat. Ändå har jag försökt att prata om det öppet och visa det offentligt men det har tagit emot och jag har många gånger känt en obekväm tystnad när jag berättat att jag ammar. Jag har vid flera tillfällen verkligen övervägt att sluta amma bara för att man "borde". Men varje gång har jag känt en sorg i bröstet, hur ska jag kunna neka min dotter något som hon vill ha och antagligen behöver.

 

Nu har hon själv gjort det valet och jag behövde inte ta striden (som så många beskrivit det). Förstår självklart om man slutar amma av olika anledningar och dömer absolut ingen. Det som är viktigt att komma ihåg är att allt är okej om det känns okej för föräldern. Vill eller kan du inte amma - helt okej. Vill du amma offentligt, under ett skynke eller hemma - helt okej. Vill du sluta amma när barnet är 3 månader eller 3 år - helt okej. Känner du dig tvungen att göra eller inte göra på något speciellt sätt - INTE OKEJ!

 

Först är det alltså så jäkla viktigt att man SKA amma. Sen när man väl ammar så får man minsann inte göra det på vilket sätt som helst och nåde dig om du ammar för länge. Oftast är det märkligt nog personer som själva aldrig ammat som måste uttala sig om dessa saker.

 

Så snälla, kan vi inte bara låta föräldrarna avgöra vad som är bäst för just deras barn!?

 

OCH en sak till - de mammor som faktiskt ammar offentligt BARA för att provocera (typ slänger omkring brösten i hela rummet), de mammorna kan man antagligen räkna på en hand så kolla isåfall åt ett annat håll om ni råkar stöta på en sådan mamma.

 

 

 

Aja jag och Miranda satte oss vid tretiden på tåget mot Hudiksvall och ska spendera kommande 6 dagar i Ilsbo, kära gamla Västomsjön. 

Jag hoppas på soliga dagar med promenader, gott fika, härligt häng med familjen och annat mys!

När vi gick till baksidan så hörde vi ett himla liv i uterummet. Där var tre små talgoxar instängda tillsammans med en Sixten (grannarnas stora, svarta katt). Fort in och jaga ut katt och öppna alla fönster. En fågel hittade ut men de två andra fick jag försiktigt hjälpa. 

Livrädda satt de länge och hämtade andan i två små tallar. Sen flög de iväg! Känns alltid lika bra att rädda liv 😊

Hur som helst så pratade jag med en väninna härom dagen och hon efterfrågade inlägg från mig. Jag blev jätteglad och även lite chockad då jag inte riktigt tänker att någon bryr sig om mina inlägg. Därför ska jag från och med nu strunta i prestationsångest och bara skriva för att det är kul och för att jag behöver få skriva ner saker då och då. Korta eller långa inlägg, med eller utan bilder, det spelar ingen roll! Detta får bli min lilla dagbok, mest för mig själv men superkul om någon faktiskt läser också ☺️

Puss på er!

Det är så härligt på våren när man efter julen stökar bort den murriga och tar fram det ljusa.

Här är några fotoglimtar från vårt hem. 

I resten av huset ligger det mest leksaker och diverse bebisgrejer så valde ut de ställen där det faktiskt går att urskilja det fina :) 

Är du en av dem som ständigt klagar och ojar dig över alla dessa tiggare som sitter överallt? Eller kanske är du personen som lite då och då smyger in kommentarer som "men det är ju ändå förjävligt att de måste sitta utanför min butik varje dag".

 

Då tänkte jag ge dig några tips:

 

 

Jag är så trött på den extrema utseendefixeringen som finns överallt omkring oss. Samhället ställer idag orimliga krav på oss, hur vi ska se ut, vad vi ska äta och hur mycket vi ska träna. Jag skulle säga att någon ynka procent av befolkningen passar in på idealbilden av hur man ska se ut. En lite större andel procent hör till medelmåttorna och resten, majoriteten, passar inte in alls och kommer heller aldrig passa in. Detta på grund av att det redan är bestämt hur man ska se ut. Vem som är snygg och vem som är ful. Vem som är attraktiv och vem som är motbjudande. Ni hör ju själva hur det låter. Det är redan bestämt om DU är vacker eller ser förjävlig ut!

 

Och som vanligt är det kvinnorna som granskas hårdast. Jag vet att det ställs höga krav på både män och kvinnor, absolut! Och många många män mår säkerligen mycket dåligt över att aldrig få den där vältränade kroppen eller ha kroppshåret på fel ställen. MEN det är ändå liiiite mer accepterat för en man att se ut som han vill men inte för en kvinna. Föreställ er själva en kvinnlig Leif GW Persson eller varför inte en kvinnlig Plura som flashar kaggen på bästa sändningstid. Visst är det säkert många som stör sig på dessa farbröder men det blir inte ramaskri i media, vilket jag är övertygad om att det skulle bli om personerna i fråga var kvinnor.

 

 

Jag hör personerna bredvid mig i tv-soffan kommentera att programledaren har gått upp i vikt, att hon inte passar så bra i den frisyren eller att hon bara ser rätt konstig ut. Ju mer man kommenterar desto mer visar man hur viktigt utseendet är för sin omgivning. Tänk på hur de där små "oskyldiga" kommentarerna påverkar era barn (eller andra) som kanske sitter bredvid i soffan. De kommer i sin tur förstå att utseendet spelar väldigt stor roll och de kommer snabbt fånga upp vad det är som duger och vad som inte duger. Sen...kommer de granska sig själva och sina vänner. De "oskyldiga" kommentarerna eller det där "småpratet" om någon annans utseende som först verkar rätt harmlöst sätter igång en farlig och ond cirkel. De flesta människor kan gå långt för att passa in, speciellt små barn. Och om vi lär oss som barn att utseendet och det yttre får oss att passa in eller att inte passa in så är redan bollen i rullning och svår att få stopp på. Det leder till mobbing, utanförskap och dömmande.

 

Rubriker som "Få din drömkropp på bara 30 dagar" är vardagsmat. Sen vet vi ju alla att det är fult med rynkor (något som ALLA människor får, speciellt vi kvinnor). Det är äckligt med hår på benen (vem tusan har bestämt det?). Så mycket dumma påhitt som bara får oss att känna att vi inte duger som vi är. Vi måste ständigt förändra oss för att bli accepterade. Men om vi faktiskt förändrar oss med hjälp av t ex operationer, piller osv då blir vi anklagade för att vara ytliga och lättlurade! Snacka om dubbelmoral all over!

 

Vi skyller på samhället men vet ni vad...samhället är VI!

 

Så låt oss sätta ner foten en gång för alla! Låt oss skapa revolution mot media och alla dumma påfund om vad som duger och inte. I slutändan är det ju insidan som räknas! Jag vet...klyschigt! Men så sant ändå.

 

Några små tips att börja med:

1. Kommentera ALDRIG någons utseende inför någon annan (inte ens ditt eget utseende). Det är oundvikligt att tycka och ha åsikter om hur andra ser ut men håll dessa åsikter för dig själv. Vad vinner du egentligen på att dela med dig till andra om hur någon ser ut?!

2. Ifrågasätt när någon annan påpekar hur en person ser ut. Det behöver inte vara en attack utan mer som en fråga eller en fundering. Det kan ge personen som påpekar en liten tankeställare.

3. Jag själv älskar komplimanger och det gör väl de flesta men även en komplimang kan ibland vara skadlig. Det är lätt att känna att man alltid måste se ut på ett visst sätt för att duga. Jag är absolut inte emot komplimanger, vad vore livet utan dem?! Men vi är ofta rätt duktiga på att ge komplimanger för utseendet och kanske inte för hur man är som person. Så fortsätt gärna ge komplimanger men tänk er för när det gäller utsidan, uppmärksamma hellre insidan!

 

 

När hände det här egentligen?

Oftast befinner jag mig i min lilla bebisbubbla. I vårt lilla hus utanför Umeå. Rätt så lyckligt berusad av bebisdoft, kattmys och härliga promenader. Jag kan endast ana någon slags brun dimma där utanför bubblan. Oftast orkar jag inte tänka på det. Oftast fortsätter jag leva som om ingenting hänt.

Men det har ju faktiskt hänt!

Jag vill inte se! Jag vill inte ta in det. Det är för jobbigt och för otäckt. Jag önskar att jag bara fick stanna i min mysiga lilla bubbla med min älskade lilla bebis. Men jag vet ju att allt som händer där utanför även rör mig. Det rör mig och alltså rör det också alla mina nära. Mina vänner. Min familj. Min älskade Miranda. Då måste jag agera. Jag kan inte bara stå och se på.

Jag ser hur några av mina vänner och släktingar kämpar. De slåss mot allt hat. De vågar säga emot. De står på sig och ger inte upp. Jag är så otroligt imponerad och glad att de finns. TACK! Jag önskar att jag kunde kämpa lika bra som dem. Jag vill också slåss för öppenhet, kärlek, acceptans och jämställdhet!

Frågorna är så många. Varför börjar människor hata? Varför kan de inte sätta sig in i andras situationer? Varför vill de inte ens försöka förstå? Varför väljer de våld och hat framför kärlek? Kan de inte se att de skapar ett otryggt och hjärtlöst samhälle?

Var ska man börja?

Klumpen växer sig ännu större. Jag mår verkligen illa av all ondska, ja det känns faktiskt som ren och skär ondska. Självklart förstår jag att den här bruna äckliga stormen beror på någonting, någonting hemskt som drabbat oss. Frågan är bara hur vi ska vinna över den!

Jag ser "vänner" på Facebook dela nedvärderande inlägg om tiggare. Jag ser kommentarer som "Passar det inte så får de väl åka hem" och dyl. Jag hör människor som kastar ur sig "Jamen om man börjar ge dem pengar så kommer det ju bara fler" eller "Vi har faktiskt inte plats för hur många som helst i Sverige". Jag ser och hör så mycket oförståelse och rädsla att jag själv blir livrädd. Men hur livrädd jag än är skulle jag aldrig aldrig aldrig börja hänga ut oskyldiga, redan utsatta människor som syndabockar!

Om alla bara kunde försöka förstå att i en annan värld hade det kunnat vara vi. Det hade kunnat vara dina föräldrar som tvingades åka till ett främmande land för att försöka skramla ihop pengar så att du och dina syskon inte skulle svälta ihjäl. Det hade kunnat vara dina mor- och farföräldrar som tvingades fly från deras sönderbombade hem. Det hade kunnat vara din bror som fått se sina barn våldtas och mördas. Det hade kunnat vara du och jag som flydde till Sverige som små barn och som än idag i vuxen ålder fortfarande får höra att vi inte hör hemma i det här landet. 

Kan vi inte bara hjälpa varandra? Sluta göra skillnad på människa och människa? Om du var i en utsatt situation, hur hade du velat bli bemött? Det är inte svårare än så. 

Jag vill inte behöva vara livrädd för den framtid som väntar mig och mina nära. Jag vill känna mig trygg!

Låt oss hjälpas åt!

Jag har precis lyssnat på ett program om situationen för många tiggare i Sverige. Så många känslor bubblar i mig, sorg, rädsla, ilska, frustration, uppgivenhet! Jag skäms verkligen för hur "vanliga människor" beter sig mot dessa utsatta personer.

Tiggarnas vardag kantas av spott, gruskastning, urinering, hemska ord och uppmaningar osv. VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK??????!!!!!! Det är en sak om man väljer att inte skänka några pengar eller om man tycker att det är för jävligt att de sitter där (för det är ju för jävligt att de tvingas sitta där och inte får någon hjälp). Men att man faktiskt väljer att kränka, förnedra och håna dem som redan ligger är för mig totalt oförståeligt och fruktansvärt! Vad har man fått lära sig av sina föräldrar om man gör sådant? Det är inte bara ungdomar som beter sig så, utan även många vuxna.

I programmet så spelas en del av detta in så det här är inget som är påhittat eller överdrivet, det hör till tiggarnas vardag.

Hur kan man inte tänka ett steg längre och faktiskt försöka förstå att det inte finns någon som helt frivilligt sätter sig på gatan, i kylan och tigger. Och det är ingen som gör det för att jävlas med oss andra.

Jag blir på riktigt rädd för alla de här människorna. Vilka är de? Var finns de? Varför beter de sig såhär? Hur ska man nå dem och få dem att sluta? En sak är säker, jag kommer ALDRIG förstå hur de kan göra så mot andra människor. För i slutändan är vi ju alla människor, var vi är födda är bara ren slump! Ska vi då inte försöka hjälpa varandra, hjälpa dem som har det sämre än oss? Eller åtminstone inte göra det värre för dem?!

Ibland kretsar små videor runt på t ex facebook där man försöker "sätta dit" tiggare som fejkar skador, handikapp m.m. Man vill visa på deras oärlighet och hur illa de beter sig som faktiskt lurar oss stackars svenskar. Och jag blir bara så ledsen, varför väljer man att sparka nedåt? Det kunde varit jag, du, våra vänner eller familjer som tvingades tigga och om det nu var så, tänk er detta scenario: Du tvingas lämna ert hemland (något som inte många väljer frivilligt) pga förföljelse och hemska attacker mot dig och din familj. Du kommer till ett kallt land och har tvingats lämna dina barn i hemlandet. Din enda chans att hjälpa din familj där hemma är att sätta dig på gatan och tigga. Du märker att människor känner större medlidande med dem som har handikapp och skänker mer pengar till dem...så vad gör du? De flesta kanske väljer att bara sitta där som vanligt medan vissa fejkar handikapp för att kanske få in några kronor extra per dag. Och återigen, det är ingen av dessa tiggare som gör det för att jävlas med oss, de tar till sådana metoder för att det är deras sista chans till extra pengar för att klara sig.

Att jag ens måste skriva ett sånt här blogginlägg är rent skrämmande, tycker allt är sunt förnuft som man borde lära sig som barn. Man sparkar inte på dem som redan ligger, punkt!

Jag vill uppmana alla jag känner att hålla utkik, ser ni någon som beter sig illa mot de här människorna, våga säg ifrån!!! Och leta inte tiggarnas brister och fel, det är inte deras fel att de är här och tigger! Det är inte dem vi ska kritisera och hänga ut.

Skänk pengar eller inte, de är upp till var och en men respektera ALLA människor! Kom ihåg; det kunde varit du eller jag!