SuperLina

25 Aug

00:39

I mitt paradis kan själen finna ro!

2kommentarer

Folk pratar om deras smultronställen. Platser dit de flyr för att få lugn och ro. Nu ska jag berätta om mitt smultronställe.

Det finns en klipphäll, ett paradis, där jag fullständigt kan släppa omvärlden och andas, njuta och bara vara. Denna klipphäll ligger utanför Nordmaling i Järnäs och heter Vrakhällan. Varje sommar sedan jag föddes har vi varit där. Ibland nästan hela sommaren och andra gånger bara någon vecka. Där finns ingen tv, ingen toalett, ingen dusch. Bara ett fint utedass, en utedusch och en radio så vi kan höra väderleksrapporten. Huset är enkelt men så otroligt charmigt och hemtrevligt.

När höstmörkret kommer eller när vintern slagit ut älskar jag att drömma mig bort till mitt paradis.

***Jag åker på en liten grusväg, som bara blir smalare och smalare och gropigare och gropigare. Tills jag kommer fram till en ännu mindre väg, en gräsväg som knappt syns. Jag fortsätter några meter tills jag ser de röda husen. Jag slår upp bildörren och tar ett djupt andetag. Jag andas in havet, doften från alla växter och någon annan doft som inte går att beskriva, Vrakhällans egen doft. Jag hör måsarnas skri och vågornas kluckande vid stranden.

Solen värmer de lena klipphällarna och någon kommer och möter mig från stora huset. Det är mamma. Efter henne kommer Novaya rusande med min syster Kristina som följe. De hjälper mig med några väskor till huset (jag packar alltid för mycket när jag ska dit). Mormor sitter i skuggan och har slumrat till. Moster Margareta fixar med tre-fikat som precis ska dukas fram. Min kusin, Ellen, har lagt sig för att sola i sanden. Överallt ligger ett lugn, en rofyllande känsla som nästan går att röra vid.

En lätt sydvästlig bris drar över klipporna men sedan blir det alldeles vindstilla. Så vindstilla att man till och med hör alla humlor, flugor och bromsar som flyger genom den varma luften.

Vi samlas allesammans runt bordet på altan och dricker vårt kaffe och äter den nybakade blåbärskakan med blåbär plockade av mamma samma morgon.

Från den stund jag öppnade bildörren har jag släppt precis alla bekymmer och vardagliga problem. Nu kommer problemen handla om vad vi ska äta, vart vi ska sitta och äta, vilken tid vi ska äta och om vi ska ta promenaden till Sandören eller Kyrkhällan.

Kommande dagar spenderas på klipporna under en strålande sol eller inne i finrummet framför brasan när nordanvinden viner utanför och regndropparna piskar mot fönsterrutan. Vi äter frukostar på trappan. Tar morgondopp vid doppklippan. Solar oss till Sommarpratarna på radion. Läser böcker i skuggan. Äter Järnäsgröt och tunndbröd med kaviarprickar till lunch. Hälsar på släktingarna i Vinkelboda. Borstar bort vatten från klipporna. Skrapar bron för att sedan måla den. Tar en drink på stocken. Äter surströmming och sjunger snapsvisor. Går till Sandören för att plocka pinnar, äta hallon och se på solnedgången. Spelar Mexican Train och dricker te tills vi knappt orkar hålla ögonen öppna. Och såhär håller vi på och livet utanför känns så avlägset och sååå långt bort***.

Det var min mormor och morfar som byggde huset på Vrakhällan och det kommer vi vara dem evigt tacksamma för. Idag åker jag dit för att släppa verkligheten och vardagen och när jag var ett litet barn åkte jag dit för att leka och uppleva små äventyr på klipporna. Vi har simmat ut till dykklippan, byggt flottar, plurrat, fångat spigg som vi tagit hand om, lagat mat i lekstugan och sprungit med våra små sommarfötter över hällorna. Jag ser verkligen fram emot att någon gång få ta dit mina egna barn och låta dem uppleva samma paradis som jag har fått.