Igår kl 22.00 somnade våran Stornos i min famn och vaknar nu aldrig mer.
Vi upptäckte i fredags att han slutat äta och även gått ner massor i vikt. Under helgen blev han bara svagare och svagare så till slut åkte vi in, igårkväll. Det visade sig att han hade stora problem med sina njurar och antagligen haft så rätt länge. Det fanns med andra ord ingenting de kunde göra. Inte heller vi hade kunnat göra något annorlunda.
Jag hade nog på känn att det var något allvarligt han drabbats av, när en katt slutar äta så bådar det inte gott. Men jag var inte förberedd på att få DET beskedet. Att höra orden "Han har nog tyvärr gjort sitt den här killen" var fruktansvärt. Han är ju en i familjen. Och han är ju så ung. Åtta år. Ingen katt ska behöva somna vid åtta års ålder. Han kurrade i min famn, till sista andetaget. Att få vara med ända till slutet är så svårt, tungt och hjärtskärande men samtidigt så fint och fridfullt.
Det är hemskt hur man tar allt omkring sig för givet. Vissa dagar har jag knappt sett till Stornos, han kanske sovit hela dagen eller varit ute. Men nu när han är borta på riktigt så saknar jag honom så att det smärtar i hela kroppen. Han borde haft minst tio år kvar att leva. Vi fick bara drygt tre år tillsammans med honom. Tre väldigt fina år och det är jag tacksam för, tänk om vi inte behållit dig älskade Stornos, då hade vi gått miste om alla fantastiska stunder.
Världens finaste lilla knasiga Stornos, hoppas du nu springer runt i kattparadiset, med magen slängandes hit och dit. Femkattagården är sig inte lik utan dig men du kommer alltid höra hit och finnas med oss.
❤️❤️❤️
