För tre år sedan idag fick jag den stora äran att börja dela mitt liv med dig Marcus!
Vi började med att sväva på moln en hel sommar, allt var bara så bra som det kunde bli. Sedan kom vardagen och jag drog tillbaka till Norge för att jobba mina sista månader. Precis när vi var i start med att lära känna varann på riktigt fick vårt förhållande utstå prövningar som var svårare än vi trott. Var tredje vecka sågs vi och försökte desperat komma ikapp med den tid vi förlorat, lättare sagt än gjort. Vid jul flyttade jag hem igen och det kändes så skönt att äntligen få ha dig nära mig, lyxigt! Jag flyttade in hos dig då jag fortfarande hyrde ut min lägenhet. Livet kändes enklare även om tiden ifrån varandra satt vissa spår. Jag tog lite extrajobb men var mest ledig och vi fick mycket tid tillsammans.
Maj kom och jag åkte iväg för att jobba på Vårruset, återigen lämnade jag dig för ett jobb och denna gång var "sveket" starkare och månaden kantades av oro, missunnsamhet och oförståelse. Du gick in i dig själv och jag satte mig i försvarsställning. Inte förrän i slutet av sommaren (som för övrigt var väldigt hektisk) började vi hitta harmonin igen. Då startade jag Linas Tur och Retur. Tillsammans red vi på den berusningsvåg som detta våghalsiga försök gav. Det var fullt upp för både dig och mig och vi njöt av att ha tagit ett steg i rätt riktning (trodde vi). Vi kollade på hus och köpte till och med hus! Livet lekte!
Efter nyår dök butikens försäljning och så även både din och min motivation. Vi gjorde flera tappra försök att få upp försäljningen och glädjen men det var hopplöst. Inte ens under våren (som sägs vara högtid för loppis och second-hand) blev det något bättre. I februari flyttade vi in i huset och det gav oss en viss ro men jag tjänade inga pengar och var tvungen att helt och hållet leva på dig. För att få in några pengar överhuvudtaget åkte jag på Vårruset för andra året i rad och denna gång kändes det lite bättre (även om vissa sår inte riktigt läkt). Jag fick åtminstone in en lön under det året. Under sommaren (första sommaren som husägare) var det fullt ös, vänner, släkt och familj på besök, vi själva åkte och hälsade på lite här och var. Allt var såklart roligt men ibland kan det bli för mycket av det roliga. Båda såg fram emot hösten. Under hela sommaren tampades jag med beslutet om vad vi skulle göra med butiken. Ångest och frustration fram tills vi bestämde att lägga ner.
Detta beslut gjorde att ett lugn tog över oss. Vi kunde ju inte lägga ner butiken direkt men bara att vi såg ett slutdatum hjälpte mycket. Under hösten myste vi på i huset och försökte prioritera varandra. Fortfarande skavde den skakiga ekonomin men efter många, långa samtal kändes även det bättre. Vintern kom och vi bokade in en välbehövlig resa till Costa Rica. Där kunde vi börja sväva på moln igen, som vi gjort under den första sommaren. Vi fick mycket energi av resan och väl hemma i Sverige kändes livet lätt att leva. Jag sökte jobb och fick till slut napp hos Koskelas. Jag åkte på Vårruset och inga jobbiga känslor bubblade upp!
Nu är det sommar och som vanligt har vi fullt upp på båda håll och tillsammans, familj, släkt och vänner på besök och fester och bröllop och trädgårdspyssel och middagar och fika med grannarna och utflykter, precis som vanligt!
Det jag vill säga med den här lilla berättelsen är TACK! Många brukar skämta och säga "tack för att du stått ut med mig alla dessa år" men jag vill på riktigt säga TACK FÖR ATT DU STÅTT UT MED MIG UNDER DESSA TRE ÅR! Faaaaan vad du har gjort det bra. Du har sett mig som starkast och som svagast och aldrig vikt från min sida. Du har stöttat mig både mentalt och fysiskt när jag haft det jobbigt. Du har fått mig att gråta av skratt och delat mina intressen. Du har utmanat mig på ett sätt som jag aldrig blivit utmanad tidigare. Du har vunnit min eviga respekt och kärlek och ingen kan ändra på det.
Dessa tre åren har varit de absolut jobbigaste, svåraste och tuffaste i mitt liv men också de absolut härligaste, finaste, mest utvecklande och minnesvärda åren i mitt liv!
Tårarna rinner nerför mina kinder när jag skriver denna text. Så mycket vi tvingats gå igenom men som vi också valt att gå igenom. Det har varit en ständig berg-och-dal-bana men vi står ju faktiskt här nu, tre år senare, med en kärlek starkare än någonsin. Vi kan fan klara vad som helst, bara vi är tillsammans!
Så återigen TACK FÖR ATT DU ÄR DEN DU ÄR OCH ATT DU VÄLJER ATT DELA DIG MED MIG!
Här hade vi precis blivit ett par.
Vårat första nyår tillsammans.
Marcus på besök i Trondheim.
Nyblivna husägare!
I Sri Lanka.
Yes vi har klarat nästan ett år!
Kärlek!
GRATTIS PÅ 3-ÅRSDAGEN ÄLSKLING!!!
