SuperLina

Jag har precis lyssnat på ett program om situationen för många tiggare i Sverige. Så många känslor bubblar i mig, sorg, rädsla, ilska, frustration, uppgivenhet! Jag skäms verkligen för hur "vanliga människor" beter sig mot dessa utsatta personer.

Tiggarnas vardag kantas av spott, gruskastning, urinering, hemska ord och uppmaningar osv. VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK??????!!!!!! Det är en sak om man väljer att inte skänka några pengar eller om man tycker att det är för jävligt att de sitter där (för det är ju för jävligt att de tvingas sitta där och inte får någon hjälp). Men att man faktiskt väljer att kränka, förnedra och håna dem som redan ligger är för mig totalt oförståeligt och fruktansvärt! Vad har man fått lära sig av sina föräldrar om man gör sådant? Det är inte bara ungdomar som beter sig så, utan även många vuxna.

I programmet så spelas en del av detta in så det här är inget som är påhittat eller överdrivet, det hör till tiggarnas vardag.

Hur kan man inte tänka ett steg längre och faktiskt försöka förstå att det inte finns någon som helt frivilligt sätter sig på gatan, i kylan och tigger. Och det är ingen som gör det för att jävlas med oss andra.

Jag blir på riktigt rädd för alla de här människorna. Vilka är de? Var finns de? Varför beter de sig såhär? Hur ska man nå dem och få dem att sluta? En sak är säker, jag kommer ALDRIG förstå hur de kan göra så mot andra människor. För i slutändan är vi ju alla människor, var vi är födda är bara ren slump! Ska vi då inte försöka hjälpa varandra, hjälpa dem som har det sämre än oss? Eller åtminstone inte göra det värre för dem?!

Ibland kretsar små videor runt på t ex facebook där man försöker "sätta dit" tiggare som fejkar skador, handikapp m.m. Man vill visa på deras oärlighet och hur illa de beter sig som faktiskt lurar oss stackars svenskar. Och jag blir bara så ledsen, varför väljer man att sparka nedåt? Det kunde varit jag, du, våra vänner eller familjer som tvingades tigga och om det nu var så, tänk er detta scenario: Du tvingas lämna ert hemland (något som inte många väljer frivilligt) pga förföljelse och hemska attacker mot dig och din familj. Du kommer till ett kallt land och har tvingats lämna dina barn i hemlandet. Din enda chans att hjälpa din familj där hemma är att sätta dig på gatan och tigga. Du märker att människor känner större medlidande med dem som har handikapp och skänker mer pengar till dem...så vad gör du? De flesta kanske väljer att bara sitta där som vanligt medan vissa fejkar handikapp för att kanske få in några kronor extra per dag. Och återigen, det är ingen av dessa tiggare som gör det för att jävlas med oss, de tar till sådana metoder för att det är deras sista chans till extra pengar för att klara sig.

Att jag ens måste skriva ett sånt här blogginlägg är rent skrämmande, tycker allt är sunt förnuft som man borde lära sig som barn. Man sparkar inte på dem som redan ligger, punkt!

Jag vill uppmana alla jag känner att hålla utkik, ser ni någon som beter sig illa mot de här människorna, våga säg ifrån!!! Och leta inte tiggarnas brister och fel, det är inte deras fel att de är här och tigger! Det är inte dem vi ska kritisera och hänga ut.

Skänk pengar eller inte, de är upp till var och en men respektera ALLA människor! Kom ihåg; det kunde varit du eller jag!

 

Missfall...ett främmande ord, i alla fall var det så för mig tidigare. Dessvärre har jag fått uppleva det hemska, otäcka och tragiska som ordet innefattar.

 

Först av allt blir jag så förbannad att det inte pratas mer om detta. Inte ens när man väl blir gravid är det någon som direkt pratar eller informerar om det. Istället får man själv försöka googla sig fram till vad det egentligen innebär och de förklaringar man hittar på nätet är inte alltid så bra.

 

I höstas fick jag reda på att jag hade haft ett tidigt missfall när jag själv trodde att jag var i vecka 17. Jag gick alltså och trodde att nästan hälften av graviditeten hade passerat och att jag var i "safe-zone" men så var inte fallet! Jag har nog aldrig känt mig så lurad, så korkad och så äcklad av min egen kropp som när jag låg där i undersökningsstolen och äntligen skulle få se vår bebis genom ultraljud. Jag bokade förvisso ett tidigare ultraljud (10 dagar tidigare) och försökte förbereda mig på att det faktiskt kunde vara något fel men innerst inne trodde jag verkligen inte det. Jag hade tagit med mig kameran, som jag blivit rekommenderad, för att kunna filma och Marcus satt redo med den i famnen.

 

Att jag också hade oturen att få en känslokall läkare som inte förklarade vad som var fel utan bara mumlade en massa och började visa sin AT-läkare hur mina äggstockar såg ut. Det är en av de jobbigaste ögonblicken i mitt liv.

 

Bara ett år tidigare hade jag ingen aning om när jag ville bli gravid, jag och Marcus kände ingen stress alls. Sen bestämde vi oss ändå för att jag skulle ta ut min hormonspiral, man vet ju aldrig hur lång tid det kan ta liksom. Så det var lika bra att göra kroppen startklar även om jag själv kanske inte riktigt vant mig vid tanken. Men det kändes spännande.

 

Å vips...det gick visst på första försöket! Eller egentligen utan att vi ens försökt pricka in rätt tid osv, vi hade bara levt precis som vanligt. Att få känna att man fungerade som man skulle och känslan av att det gått så fort var näst intill euforisk. Stolta över att vi lyckats och att vi nu var på väg mot vårt livs äventyr började vi planera, föreställa oss och vänja oss vid tanken på ett barn i vårt hus.

 

Tänk om vi bara hade vetat vilket äventyr som väntade.

 

Jag tog två test när jag var i vecka 6 och båda visade starka plus så det var inga tvivel om saken. Alla symptom fanns där. Jag ökade snabbt i vikt och allt verkade vara som det skulle. Den magiska veckan 12 passerade och vi kände oss lugnare och lugnare. Dock så försvann många av symptomen och barnmorskan berättade att "så är det när man är i spökveckorna". Jamen dåså! Jag hade en del miniblödningar, inte alls mycket så att det oroade (vi läste också att det var helt normalt) men det var det som fick oss att ändå boka in ett lite tidigare ultraljud.

 

Vid det här laget hade vi hunnit berätta för familjen och de flesta av våra vänner, inte alla eftersom vi inte hunnit träffa alla personligen men många. Alla gladdes såklart och att få glädja min familj var det största jag någonsin gjort! Att äntligen (efter allt jobbigt med butiken osv) få komma med ett underbart besked kändes så roligt! Jag fick också veta att två av mina närmaste vänner skulle ha barn bara veckor efter mig. Min bror och hans tjej var beräknade samma vecka. Helt otroligt och för bra för att vara sant! Och så var det ju, alldeles för bra...

 

Lyckan varade som sagt till vecka 17, där tog allt slut!

 

Från att ha gått och knappt tänkt på barn och sedan bli gravid var en omställning bara det. Men att drabbas av missfall och försöka hantera detta blev för mycket för mig.

 

Samma dag som vi fick beskedet kändes det verkligen som att livet var slut. Någon dag efter mådde jag mycket bättre och hade mest revanchlust! Sedan kom det jobbigaste...efterkontroller, samtal med läkare, blodprover, väntan, onda tankar, oro, skrapning osv...

 

Veckorna som följde gick upp och ner, till en början mest ner och sedan sakta, sakta uppåt. Allt kändes så orättvist. Om det nu är så himla vanligt med missfall undrade jag varför jag var den enda av 6 personer (som jag visste var gravida samtidigt som mig) som fick missfall. Och varför stötte inte min kropp ut det? Varför skulle jag behöva gå och tro att jag var gravid så lång tid men egentligen fanns det ingenting i min mage.

 

Helt plötsligt blev jag en av dem. En av dem som man tycker synd om, som man kanske till och med blir lite obekväm tillsammans med och en av dem som antagligen är helt desperata efter barn. Jag ville inte acceptera det! Jag hade inte bett om att ens bli gravid och sedan att kastas in i den där mardrömmen...livet kan vara så extremt orättvist. Frågorna var många; Vad händer vid nästa graviditet? Kommer jag någonsin våga lita på min kropp igen? Kommer jag behöva gå och vara livrädd under hela graviditeten? Varför kunde inte vi få en lycklig första upplevelse med barn? Allt kändes förstört.

 

Tankarna snurrade konstant i mitt huvud i flera veckor. Jag försöka göra saker, gå tillbaka till jobbet men hela tiden låg någonting i bakhuvudet och gnagde...ni vet sådär som när man glömt något, eller tappat bort något. Och tyvärr gick det inte att rätta till, att få det ogjort eller att spola tillbaka livet några månader.

 

Det värsta var nog att så många visste om det och samtidigt var det också en lättnad att andra förstod varför jag helt plötsligt inte var på humör för så mycket. En del av mig ville bara ha alla mina vänner hos mig som tröst och en del ville stöta bort allt och alla! Skammen, sorgen och alla onda tankar jagade mig varje minut. Jag kände mig ensammast i hela världen!

 

I efterhand känns allt som en konstig och overklig dröm men det är verkligheten för så många kvinnor runt om i världen. Sorgen är olika för alla och det går nog inte att riktigt förstå exakt vad någon går igenom efter ett missfall men att prata om det och berätta vår historia är något vi kan göra.

 

Nu vet jag att jag är otroligt lyckosam som fått en ny chans som idag är gravid i 23:e veckan. Det är tyvärr inte alla förunnat.

 

Jag berättar inte detta för att någon ska tycka synd om mig, utan för att helt enkelt lyfta ett stort kvinnoproblem som så många drabbas av. Innan jag fick missfallet hade jag knappt hört någon som själv haft missfall men när jag väl råkade ut för det så började historierna ploppa upp överallt. Så varför inte prata om det innan? För mig hade det faktiskt hjälpt om jag innan hade vetat och förstått hur många det faktiskt drabbar och att det är helt normalt. Sorgen skulle antagligen varit lika stor ändå men processen att komma vidare hade gått lättare. Det är ju något mycket privat och jag kan förstå att inte alla orkar dela med sig men alla ni som orkar; våga prata om det!

 

Alla som blir gravida ska såklart njuta till fullo av graviditeten och jag tror ju inte på att oroa en massa i onödan men mer information om vad som kan hända hade inte skadat i mitt fall. Jag kände mig totalt lurad när jag visade lite oro för tex minskade graviditetssymptom och min barnmorska mest skrattade bort det med att jag var i spökveckorna och sedan visade det sig att jag faktiskt haft missfall, vilket vände upp och ner på hela mitt liv.

 

Idag är jag enormt tacksam för den erfarenhet som missfallet ändå gett mig men det beror ju också på att jag lyckats bli gravid igen. Jag kan inte ens föreställa mig den smärtan som jag känt om jag fortfarande inte var gravid!

 

Nu har jag gått omkring flera dagar med en liten irritation i halsen. Den lilla irritationen gör att jag inte kan vara mig själv fullt ut. Jag blir mesig när det gäller träning. Jag får rätt dåligt humör. Jag känner mig allmänt trött och deppig. Maten jag äter smakar inte lika gott som vanligt. Jag kunde inte ta min efterlängtade massage idag. Jag vill mest bara dra ett täcke över huvudet. Bryt ut dumma förkylning eller lämna min kropp!!!

 

För att göra mig själv lite gladare så tvingade jag med min kära på Vezzo och sedan bio. Så nu känns det bättre. Får hoppas att morgondagen är helt utan irritation!

 

Någon som har något bra husmors- eller icke-husmors-knep som lindrar halsont och förkylning? Alla tips är välkomna!

Jag har ett mycket smickrande smeknamn som några av mina närmsta vänner kallar mig, Superlina! Vem kan inte bli glad av att få ett sådant smeknamn? Det värmer i hjärtat varje gång jag får höra det men varför jag valt att använda det som mitt bloggnamn beror på att det namnet på sätt och vis speglar dagens samhälle för alla kvinnor. Är man inte en superperson så duger man inte!

-

Vi lever under en extrem press där vi ständigt ska lyckas inom allt och vi ska vara på topp hela tiden. Alla medier skapar en skenbild av hur dagens kvinna ska se ut och bete sig, vilken är omöjlig att leva upp till.

-

Några av kraven på kvinnor idag kan vara att:

·        du måste vara en perfekt flickvän med allt vad det innebär

·        du ska ha bra betyg i skolan eller ha det bästa jobbet

·        du måste göra karriär inom ditt yrke

·        du ska vara en duktig dotter och syster

·        du måste vara vältränad och se bra ut

·        du ska helst vara bra på matlagning, bakning och hålla ordning hemma

·        du ska hinna umgås med din familj och hälsa på dina släktingar

·        du måste vara glad och lycklig

·        du ska gärna vara duktig i någon idrott eller spela något instrument

·        du ska vara allmänbildad

·        du ska vara ett socialt geni (vilket oftast innebär att inte göra för mycket väsen av dig men ändå kunna interagera med andra omkring dig)

·        du borde ha rest runt i hela världen

·        du ska vara smal men ändå kunna äta vad du vill

-

Många av dessa saker stämmer även överens med alla krav på män i vårt samhälle och med detta inlägg men här utgår jag helt från mina egna erfarenheter som kvinna och hur jag upplever saker och ting i min omgivning.

-

Jag är otroligt imponerad över alla kvinnor som helt går sin egen väg och struntar i vad alla tycker och tänker om dem. Jag önskar att jag hade mer av det i mig och jobbar ständigt för att komma dit. Min egen lillasyster är en stor förebild och inspirationskälla för mig. Hon står alltid upp för sina åsikter. Oavsett om det är mot någon i hennes egen storlek (hon är rätt liten till växten) eller mot en storvuxen man. Detta kan många gånger reta upp folk och det är just det jag tycker är så bra. Hon har skinn på näsan så det räcker åt ett helt kompani.

-

Den SuperLina som jag egentligen skulle vilja vara är hon som skiter i om andra tycker att hon är konstig på något sätt. Hon som inte känner att hon måste vara så duktig i allt, jämt. Hon som inte tror att hon alltid måste prestera på topp för att bli omtyckt och hon som vågar säga ifrån när hon blir trampad på.

Det är det idealet som vi alla borde sträva efter!

-

Detta ämne skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om. Det här inlägget kommer bara vara ett i mängden så småningom. Men idag får det räcka såhär!