Amning är ju ett ämne som vi mammor inte kommer undan, vare sig vi vill det eller inte. Jag har själv funderat och förfasats över den ständiga diskussion som förs i samhället om just detta ämne. Att det ens ska behöva nämnas som ett ämne att diskuteras...det mest naturliga som finns i vår värld - en mamma som matar sitt barn.
I början fick man höra att det är såååååå otroligt viktigt att amma. Alla förespråkade det, barnmorskor, experter, läkare, andra mammor osv. Trots att många nyblivna mammor inte kan amma, blir sjuka av att amma eller helt enkelt inte vill amma pga olika anledningar, så propsas och hetsas det om denna livsnödvändiga grej. Visst, om det inte funnits något annat sätt att mata sitt barn men nu finns det ju faktiskt det.
Hur som helst hade jag turen att få bra hjälp på BB och lyckades efter många svåra dygn få igång amningen (men absolut inte utan problem), det är jag både glad och tacksam för. Till en början var det bara glada miner ang amningen, "så fint när en mamma ammar sitt barn". Många äldre kvinnor drömde sig tillbaka till de fina stunder de själva haft med sina barn under amningsstunderna.
Men ganska snabbt blev jag mer och mer påverkad av den eviga diskussionen om hur en mamma ska amma. Jag läste artiklar på nätet om mammor som blivit utkastade från restauranger. Om hur främmande män kommit fram och skällt ut dem. Hur andra kvinnor kollat snett på dem. Jag såg kommenterarer och delningar av människor jag känner som faktiskt höll med i dessa konstiga och (enligt mig) kränkande åsikterna. Så även om jag inte trodde att jag skulle påverkas så gjorde jag det. Jag hade lovat mig själv att stå på mig och minsann våga amma var som helst osv. Men ju mer jag läste desto mer började jag gömma mig när jag skulle amma. Jag undvek att vara ute på stan under perioderna som Miranda ammade som mest. Och ju äldre Mirande blev så gömde jag mig mer och mer. Det här skäms jag verkligen för nu i efterhand, det bidrar ju bara mer till "hur man ska bete sig som ammande mamma".
För tre dagar sedan slutade Miranda be om bröstet (eller snarare blev missnöjd över vad bröstet erbjöd henne). Så för alltså tre dagar sedan, exakt på dagen då Miranda fyllde 15 månader slutade jag amma. MEN ända sedan Miranda var 10 månader har jag fått en massa kommentarer om att jag fortfarande ammat henne.
- Jaha ammar du fortfarande?
- Oj, jaha men hur gammal är hon egentligen?
- Hur länge ska du amma då? Som i Game of Thrones eller?
- Gör du??? Okej...
- Ja det kan ju vara en anledning till varför hon inte äter "vanlig" mat så bra.
- Det kommer bli lättare med rutiner kring mat när du slutar amma.
Till och med på BVC var sköterskan negativ till amningen efter 10 månader (trots att det rekommenderas att man ska amma barn i minst ett år om man kan). Min sköterska lät alltid väldigt bekymrad när jag svarade Ja på frågan om jag fortfarande ammade.
- Jaha (negativ ton) men var noga med att aldrig amma henne före måltiderna och helst inte emellan så mycket.
- Oj, fortfarande...okej.
- Okej men hon behöver INTE äta på natten.
Ända sedan Miranda var 10 månader så har jag faktiskt skämts lite över att jag "fortfarande" ammat. Ändå har jag försökt att prata om det öppet och visa det offentligt men det har tagit emot och jag har många gånger känt en obekväm tystnad när jag berättat att jag ammar. Jag har vid flera tillfällen verkligen övervägt att sluta amma bara för att man "borde". Men varje gång har jag känt en sorg i bröstet, hur ska jag kunna neka min dotter något som hon vill ha och antagligen behöver.
Nu har hon själv gjort det valet och jag behövde inte ta striden (som så många beskrivit det). Förstår självklart om man slutar amma av olika anledningar och dömer absolut ingen. Det som är viktigt att komma ihåg är att allt är okej om det känns okej för föräldern. Vill eller kan du inte amma - helt okej. Vill du amma offentligt, under ett skynke eller hemma - helt okej. Vill du sluta amma när barnet är 3 månader eller 3 år - helt okej. Känner du dig tvungen att göra eller inte göra på något speciellt sätt - INTE OKEJ!
Först är det alltså så jäkla viktigt att man SKA amma. Sen när man väl ammar så får man minsann inte göra det på vilket sätt som helst och nåde dig om du ammar för länge. Oftast är det märkligt nog personer som själva aldrig ammat som måste uttala sig om dessa saker.
Så snälla, kan vi inte bara låta föräldrarna avgöra vad som är bäst för just deras barn!?
OCH en sak till - de mammor som faktiskt ammar offentligt BARA för att provocera (typ slänger omkring brösten i hela rummet), de mammorna kan man antagligen räkna på en hand så kolla isåfall åt ett annat håll om ni råkar stöta på en sådan mamma.
