Jag har länge tänkt publicera detta men det tar ett tag att bli redo. Nu vill jag i alla fall dela med mig!
Missfall...ett främmande ord, i alla fall var det så för mig tidigare. Dessvärre har jag fått uppleva det hemska, otäcka och tragiska som ordet innefattar.
Först av allt blir jag så förbannad att det inte pratas mer om detta. Inte ens när man väl blir gravid är det någon som direkt pratar eller informerar om det. Istället får man själv försöka googla sig fram till vad det egentligen innebär och de förklaringar man hittar på nätet är inte alltid så bra.
I höstas fick jag reda på att jag hade haft ett tidigt missfall när jag själv trodde att jag var i vecka 17. Jag gick alltså och trodde att nästan hälften av graviditeten hade passerat och att jag var i "safe-zone" men så var inte fallet! Jag har nog aldrig känt mig så lurad, så korkad och så äcklad av min egen kropp som när jag låg där i undersökningsstolen och äntligen skulle få se vår bebis genom ultraljud. Jag bokade förvisso ett tidigare ultraljud (10 dagar tidigare) och försökte förbereda mig på att det faktiskt kunde vara något fel men innerst inne trodde jag verkligen inte det. Jag hade tagit med mig kameran, som jag blivit rekommenderad, för att kunna filma och Marcus satt redo med den i famnen.
Att jag också hade oturen att få en känslokall läkare som inte förklarade vad som var fel utan bara mumlade en massa och började visa sin AT-läkare hur mina äggstockar såg ut. Det är en av de jobbigaste ögonblicken i mitt liv.
Bara ett år tidigare hade jag ingen aning om när jag ville bli gravid, jag och Marcus kände ingen stress alls. Sen bestämde vi oss ändå för att jag skulle ta ut min hormonspiral, man vet ju aldrig hur lång tid det kan ta liksom. Så det var lika bra att göra kroppen startklar även om jag själv kanske inte riktigt vant mig vid tanken. Men det kändes spännande.
Å vips...det gick visst på första försöket! Eller egentligen utan att vi ens försökt pricka in rätt tid osv, vi hade bara levt precis som vanligt. Att få känna att man fungerade som man skulle och känslan av att det gått så fort var näst intill euforisk. Stolta över att vi lyckats och att vi nu var på väg mot vårt livs äventyr började vi planera, föreställa oss och vänja oss vid tanken på ett barn i vårt hus.
Tänk om vi bara hade vetat vilket äventyr som väntade.
Jag tog två test när jag var i vecka 6 och båda visade starka plus så det var inga tvivel om saken. Alla symptom fanns där. Jag ökade snabbt i vikt och allt verkade vara som det skulle. Den magiska veckan 12 passerade och vi kände oss lugnare och lugnare. Dock så försvann många av symptomen och barnmorskan berättade att "så är det när man är i spökveckorna". Jamen dåså! Jag hade en del miniblödningar, inte alls mycket så att det oroade (vi läste också att det var helt normalt) men det var det som fick oss att ändå boka in ett lite tidigare ultraljud.
Vid det här laget hade vi hunnit berätta för familjen och de flesta av våra vänner, inte alla eftersom vi inte hunnit träffa alla personligen men många. Alla gladdes såklart och att få glädja min familj var det största jag någonsin gjort! Att äntligen (efter allt jobbigt med butiken osv) få komma med ett underbart besked kändes så roligt! Jag fick också veta att två av mina närmaste vänner skulle ha barn bara veckor efter mig. Min bror och hans tjej var beräknade samma vecka. Helt otroligt och för bra för att vara sant! Och så var det ju, alldeles för bra...
Lyckan varade som sagt till vecka 17, där tog allt slut!
Från att ha gått och knappt tänkt på barn och sedan bli gravid var en omställning bara det. Men att drabbas av missfall och försöka hantera detta blev för mycket för mig.
Samma dag som vi fick beskedet kändes det verkligen som att livet var slut. Någon dag efter mådde jag mycket bättre och hade mest revanchlust! Sedan kom det jobbigaste...efterkontroller, samtal med läkare, blodprover, väntan, onda tankar, oro, skrapning osv...
Veckorna som följde gick upp och ner, till en början mest ner och sedan sakta, sakta uppåt. Allt kändes så orättvist. Om det nu är så himla vanligt med missfall undrade jag varför jag var den enda av 6 personer (som jag visste var gravida samtidigt som mig) som fick missfall. Och varför stötte inte min kropp ut det? Varför skulle jag behöva gå och tro att jag var gravid så lång tid men egentligen fanns det ingenting i min mage.
Helt plötsligt blev jag en av dem. En av dem som man tycker synd om, som man kanske till och med blir lite obekväm tillsammans med och en av dem som antagligen är helt desperata efter barn. Jag ville inte acceptera det! Jag hade inte bett om att ens bli gravid och sedan att kastas in i den där mardrömmen...livet kan vara så extremt orättvist. Frågorna var många; Vad händer vid nästa graviditet? Kommer jag någonsin våga lita på min kropp igen? Kommer jag behöva gå och vara livrädd under hela graviditeten? Varför kunde inte vi få en lycklig första upplevelse med barn? Allt kändes förstört.
Tankarna snurrade konstant i mitt huvud i flera veckor. Jag försöka göra saker, gå tillbaka till jobbet men hela tiden låg någonting i bakhuvudet och gnagde...ni vet sådär som när man glömt något, eller tappat bort något. Och tyvärr gick det inte att rätta till, att få det ogjort eller att spola tillbaka livet några månader.
Det värsta var nog att så många visste om det och samtidigt var det också en lättnad att andra förstod varför jag helt plötsligt inte var på humör för så mycket. En del av mig ville bara ha alla mina vänner hos mig som tröst och en del ville stöta bort allt och alla! Skammen, sorgen och alla onda tankar jagade mig varje minut. Jag kände mig ensammast i hela världen!
I efterhand känns allt som en konstig och overklig dröm men det är verkligheten för så många kvinnor runt om i världen. Sorgen är olika för alla och det går nog inte att riktigt förstå exakt vad någon går igenom efter ett missfall men att prata om det och berätta vår historia är något vi kan göra.
Nu vet jag att jag är otroligt lyckosam som fått en ny chans som idag är gravid i 23:e veckan. Det är tyvärr inte alla förunnat.
Jag berättar inte detta för att någon ska tycka synd om mig, utan för att helt enkelt lyfta ett stort kvinnoproblem som så många drabbas av. Innan jag fick missfallet hade jag knappt hört någon som själv haft missfall men när jag väl råkade ut för det så började historierna ploppa upp överallt. Så varför inte prata om det innan? För mig hade det faktiskt hjälpt om jag innan hade vetat och förstått hur många det faktiskt drabbar och att det är helt normalt. Sorgen skulle antagligen varit lika stor ändå men processen att komma vidare hade gått lättare. Det är ju något mycket privat och jag kan förstå att inte alla orkar dela med sig men alla ni som orkar; våga prata om det!
Alla som blir gravida ska såklart njuta till fullo av graviditeten och jag tror ju inte på att oroa en massa i onödan men mer information om vad som kan hända hade inte skadat i mitt fall. Jag kände mig totalt lurad när jag visade lite oro för tex minskade graviditetssymptom och min barnmorska mest skrattade bort det med att jag var i spökveckorna och sedan visade det sig att jag faktiskt haft missfall, vilket vände upp och ner på hela mitt liv.
Idag är jag enormt tacksam för den erfarenhet som missfallet ändå gett mig men det beror ju också på att jag lyckats bli gravid igen. Jag kan inte ens föreställa mig den smärtan som jag känt om jag fortfarande inte var gravid!
Här trodde jag att det låg en 11-veckors gammal bebis i magen!
Dagen då jag fick utföra en skrapning för att ta bort resterna av det knappt existerande fostret.
Gravid på nytt! Efter fem ultraljud och med en putande mage kan jag äntligen slappna av.
Lyckligast och ödmjukare än någonsin inför det lilla livet i min mage!
