13 Oct

20:08

Klagobrev...

2kommentarer
Är så otroligt trött på att det alltid är de negativa som kommenterar och svarar på ens inlägg och statusar. Var är alla peppande och stöttande människor? Eller är det ingen av mina 1000 vänner på facebook som håller med mig i mina inlägg om att alla måste ta ansvar när det gäller: våldtäkter, Sveriges matindustri, rättvisa i samhället eller liknande. Jag kanske inte skriver inlägg så jätteofta men då och då länkar jag till något (enligt mig) viktigt ämne eller skriver ut något som jag tycker borde vara självklart för de flesta.

Är det så mycket begärt eller önskat att få ett litet "bra skrivet", "håller med", "viktigt ämne" eller vad som helst som kan få en att vilja skriva igen?

Om ni bara visste hur mycket det faktiskt gör att få ett litet peppande och det gäller nog inte bara mig. Alla duktiga och engagerade människor där ute behöver andras stöd för att orka kämpa vidare.

Hur som helst så känns det tråkigt och nu för tiden drar jag mig ofta för att skriva ut något då jag vet att det alltid är någon som kommer säga emot, påpeka något detalj"fel" eller helt enkelt har missuppfattat hela texten!

Det här inlägget blev väldigt bittert men ibland måste man få vara bitter. Det enda jag vill är att få ert stöd! Så om någon annan där ute bryr sig så ber jag om peppning, på mina bara knän, för jag vill faktiskt göra någon skillnad och jag vill fortsätta bry mig om vårt samhälle!
Viktigt
Kommentera

06 Oct

23:36

Sagan om Linas TUR och RETUR!

1kommentarer
Här är sagan om
 
Det var en gång en rätt så naiv, blåögd och otroligt impulsiv ung kvinna som gick med en lite dröm om att starta eget. Att få vara sin egen chef och att ha skapat något från grunden drev henne. En vacker höst tog hon tag i saken och startade ett aktiebolag, Linas Tur AB. Nästan som nykär och flygandes på moln började hon leta efter en lokal att starta en butik i. Svårare än hon trott så när han väl stötte på en lokal i centrala Umeå kastade hon sig in i kontraktet och brydde sig inte så noga om att se över vilka förutsättningar hon egentligen hade.
 
På något sätt lyckades hon få ihop till en någorlunda second-handbutik och kunde ha den stora öppningsdagen 5 november 2011. Första månaderna gick fantastiskt bra och allt var frid och fröjd.
 
Sen kom stupet.
 
Efter jul och nyår började kvinnans absolut svåraste resa i livet, vilket hon inte var det minsta förberedd på.
 
Med nyköpt hus att flytta in i, en lokalhyra på ca 20 000 kr/månaden, ingen inkomst och knappt någon försäljning alls i butiken började uppförsbacken som skulle vara i nästan två års tid.
 
Egentligen var det inte det praktiska i sig som var jobbigaste för kvinnan utan den där känslan av misslyckande som hon inbäddades i. Hon kunde inte förstå hur hon hade kunnat räknat så fel, att hon inte kollat över hyreskontraktet bättre, att hon inte tagit mer hjälp från början och att hon inte letat någon billigare lokal.
 
Hon fortsätte hur som helst att kämpa. Mest kämpade hon med att få tillbaka lusten och drivet som funnits där så starkt från början. Vad hon än gjorde och tog sig för hängde butiken över henne som ett stort, svart moln. Människor runt omkring henne förstod nog inte vad hon gick igenom. De grattade henne gång på gång för butiken och för kvinnan var det svårt att försöka hålla skenet uppe trots att hon egentligen bara ville gråta, skrika rakt ut och skita i allt.

Hon skämdes mycket över att inte kunna njuta, glädjas åt och se det positiva i att få starta eget och faktiskt förverkliga en dröm. Hon hade aldrig på något sätt kunnat föreställa sig känslan som hon fick gå med i ungefär ett och ett halvt år. Hon visste att hon var helt fast med kontraktet på lokalen så det var bara att stå ut.
 
Något annat som verkligen golvade henne var den ekonomiska situationen. Att inte kunna ta ut en lön på två år och i samma veva köpa hus var ingen bra ekvation. Kvinnan var helt plötsligt totalt i beroendeställning till hennes sambo och detta satte sig såklart på hennes självkänsla och självförtroende. Att inte kunna bidra med sin del i hemmet och ändå jobba heltid var inte direkt vad hon hade planerat.
 
Hon gjorde några tappra försök till förbättring i butiken men försäljningen var fortsatt låg, alldeles för låg. Hon försökte även hyra ut lokalen till någon annan under sista året men misslyckades med detta. För varje sak som gick emot henne svek hon sig själv gång på gång på gång. Hon visste någonstans inom sig att hon var mycket hård mot sig själv och den där tanken att vara sin egen chef kändes alltmer skrämmande och fel. Hur skulle hon ta sig ur detta?
 
Många försökte stötta henne med "Men tänk på hur mycket du lärt dig, vilken otrolig erfarenhet!" eller "Det var iaf väldigt modigt av dig!". Det enda hon kunde tänka var "Tänk att jag kunde misslyckas så totalt, hur värdelös får man vara?!" och "Snacka om att vara korkat ovetande och dum". Just då spelade det ingen roll vad andra sa, hennes egen känsla hade helt och hållet tagit över.
 
Hon var riktigt nära botten under en period men allt eftersom hon närmade sig slutet på kontraktet kändes det lite lättare och ljuset kom tillbaka. Som tur var hade hon under hela tiden människor omkring sig som hjälpte, stöttade, peppade, tröstade och lyssnade. Utan dem hade hon inte klarat det. Det var iaf en av lärdomarna hon tog med sig, att det finns helt fantastiska människor där ute. Både främmande personer och nära vänner.
 
Idag när de två riktigt jobbiga åren är över kan hon faktiskt sätta sig ner och känna en gnutta tillfredsställelse över vad hon åstadkommit. Kanske mest över att hon tog sig igenom alla mörka tankar och kom upp starkare än innan.
 
För någon som aldrig gått igenom detta är det nog svårt att förstå hur en liten loppisbutik kan påverka någon så mycket men alla är vi olika och vissa hade säkert klarat det bättre men för den här kvinnan blev det en utmaning hon aldrig kommer glömma.
 
Slut!
 
 
 
 
 
 
 
Linas TUR och RETUR
Kommentera