Att lämna!
0kommentarer
På söndag packar jag ihop och drar hem till Ilsbo över jul. Det är mycket som ska fixas tills dess, speciellt nu när vi har hus. Jag stressar fram och tillbaka här hemma och får ingenting gjort. Men det jobbigaste av allt är att lämna mina tre älsklingar. Tanken på att vara ifrån dem gör ont. Och inte kan jag berätta för dem vart eller varför jag ska åka. Jag försöker pussa på dem så mycket det bara går. Som tur är har vi ju världens bästa grannar som lovat att ta hand om dem på bästa sätt så det känns tryggt.
Jag har alltid haft seperationsångest, det är alltid jobbigt att vara den som åker. Kasta sig ut i otryggheten. Ändå utsätter jag mig själv för det hela tiden. Kommer jag någonsin bli "botad"? Trots att jag åker till något roligt så tar det emot så enormt mycket precis innan jag ska åka. Trodde det mest var när jag åker ifrån människor men nu när jag ska lämna mina missar så gör det lika ont. Har aldrig varit borta från dem så här länge.
Jag kommer sakna Stornos tokrusningar genom huset och att han kommer och hoppar på en varje morgon då han tycker att vi sovit för länge. Jag kommer sakna Mollys underbara sätt att mysa; stå på huvudet och kloa sönder täcket. Och jag kommer sakna Felix som kan sitta på min axel hur länge som helst och hur han alltid kommer och lägger sig pladask på det man håller på med; datorn, tidningen, kläderna m.m.
Jag får trösta mig med att jag åker till min fjärde katt, Allan. Jag kommer gosa sönder honom och Jörgen.
Nu ska ja kasta mig i säng så jag får några timmars sömn innan Stornos väcker mig!
God natt!
Kommentera